Det är alltid då allting kommer krypande. Det smyger sig på en sakta och försiktigt, precis som om det inte vill nått ont alls. Visslandes spankulerar det fram längsmed en mental gata som är placerad mitt i hjärnan. Det ser sig omkring med ögon som inte riktigt visar dess sanna intentioner. Letar. Söker. Väntar på plats och tillfälle för att kunna slå till med största möjliga kraft.
- Tankarna!
Dom som ständigt finns där, levandes i bakgrundsbruset av dagtiden som passerat och som först när kvällen kommer gör sig hörd över kakafonin som är ”livet”.
Har alltid varit mycket av en tänkande människa. De flesta har väl aldrig sett den sidan av en utan är ganska så bekvämt nöjda med att känna den vanligtvis glada, trevliga och ganska sociala personen ”Uffen”. Det är också den som som är enklast att visa upp för alla. I mina funderingar har jag väl kommit fram till att det faktiskt är likadant för alla andra. Finns det någon av oss som visar den vi egentligen är fullt ut för andra? För ens sin partner? Eller går alla verkligen omkring kissnödiga som fan med rädsla för att alla ska upptäcka att man bara är en rädd liten skit innerst inne? Jag tror det. På ett eller annat sätt så är vi alla ganska så ensamma. Även om man delar sitt liv med en annan människa så är ens innersta tankar de som man alltid har för sigsjälv. Man föds ensam. Man dör ensam. Ja, alltså på det sättet att man ÄR ”sitt eget jag” med sigsjälv innesluten i sin egen hjärna. Har ni hört något flummigare nån gång? Riskerar att låta psuedointellektuell, inte meningen.
Iallafall.
Tankarna. *letar efter en röd tråd att hålla fast vid. *
Tankarna inefattar all ifrån tvivel över att man tar rätt beslut, ältande över saker man gjort fel (jofan, ja e ju inte perfekt och fuckar upp saker och ting med jämna och ojämna mellanrum!). Tankar om ”OM” är nog de värsta. Tänk OM. Ifall att OM. OM jag hade gjort. OM jag hade agerat på något annat sätt. OM jag hade tagit ett annat beslut. Och så vet man så himla väl att det ändå inte går att göra något åt ifall man valde fel? Samtidigt är jag inte en sån person som ofta brukar ångra saker jag gjort. Ångrar mer isåfall saker jag inte gjorde/gjort.
Så planen för tillfället är iallafall att sluta upp med att tänka så himla mycket. Man ska GÖRA istället. Så en mental röd tråd sitter knuten runt lillfingret för att påminna en om att när man står i tvivel och tveksamhet inför något nytt så ska man bara kasta sig ut i det med all energi man har. Det är ju lika så bra? Vad har man att förlora på det? Troligtvis absolut ingenting alls, utan mer då allt att vinna. Friskt vågat, hälften vunnet? Nej, friskt vågat ALLTING vunnet.
Nog skrivet för denna aftonen. Dags att lägga ner huvudet på kudden och hoppas att man somnar innan tankarna sätter igång och håller en vaken hela natten igen. Imorgon ska jag GÖRA saker. Det är iallafall ett av de ting som står på min ”bucket list”. GÖR saker. Tänk inte på dem. Bara gör dem. Livet blir så mycket roligare då. Iallafall mitt liv! För det är ju till mig själv jag skriver detta.
Sätt fart Uffen. Buss på´t, annars passerar det bara förbi!
- Tankarna!
Dom som ständigt finns där, levandes i bakgrundsbruset av dagtiden som passerat och som först när kvällen kommer gör sig hörd över kakafonin som är ”livet”.
Har alltid varit mycket av en tänkande människa. De flesta har väl aldrig sett den sidan av en utan är ganska så bekvämt nöjda med att känna den vanligtvis glada, trevliga och ganska sociala personen ”Uffen”. Det är också den som som är enklast att visa upp för alla. I mina funderingar har jag väl kommit fram till att det faktiskt är likadant för alla andra. Finns det någon av oss som visar den vi egentligen är fullt ut för andra? För ens sin partner? Eller går alla verkligen omkring kissnödiga som fan med rädsla för att alla ska upptäcka att man bara är en rädd liten skit innerst inne? Jag tror det. På ett eller annat sätt så är vi alla ganska så ensamma. Även om man delar sitt liv med en annan människa så är ens innersta tankar de som man alltid har för sigsjälv. Man föds ensam. Man dör ensam. Ja, alltså på det sättet att man ÄR ”sitt eget jag” med sigsjälv innesluten i sin egen hjärna. Har ni hört något flummigare nån gång? Riskerar att låta psuedointellektuell, inte meningen.
Iallafall.
Tankarna. *letar efter en röd tråd att hålla fast vid. *
Tankarna inefattar all ifrån tvivel över att man tar rätt beslut, ältande över saker man gjort fel (jofan, ja e ju inte perfekt och fuckar upp saker och ting med jämna och ojämna mellanrum!). Tankar om ”OM” är nog de värsta. Tänk OM. Ifall att OM. OM jag hade gjort. OM jag hade agerat på något annat sätt. OM jag hade tagit ett annat beslut. Och så vet man så himla väl att det ändå inte går att göra något åt ifall man valde fel? Samtidigt är jag inte en sån person som ofta brukar ångra saker jag gjort. Ångrar mer isåfall saker jag inte gjorde/gjort.
Så planen för tillfället är iallafall att sluta upp med att tänka så himla mycket. Man ska GÖRA istället. Så en mental röd tråd sitter knuten runt lillfingret för att påminna en om att när man står i tvivel och tveksamhet inför något nytt så ska man bara kasta sig ut i det med all energi man har. Det är ju lika så bra? Vad har man att förlora på det? Troligtvis absolut ingenting alls, utan mer då allt att vinna. Friskt vågat, hälften vunnet? Nej, friskt vågat ALLTING vunnet.
Nog skrivet för denna aftonen. Dags att lägga ner huvudet på kudden och hoppas att man somnar innan tankarna sätter igång och håller en vaken hela natten igen. Imorgon ska jag GÖRA saker. Det är iallafall ett av de ting som står på min ”bucket list”. GÖR saker. Tänk inte på dem. Bara gör dem. Livet blir så mycket roligare då. Iallafall mitt liv! För det är ju till mig själv jag skriver detta.
Sätt fart Uffen. Buss på´t, annars passerar det bara förbi!
Jamen det kan vara rätt roligt att leva i sina tankar också. Speciellt när man är inne i en kretativ fas. Fan vad klok man är och alla dom andra idioterna fattar ingentig och jag vet allt.
SvaraRadera